En personlig artikel om Brexit och tiden före och därefter, nyligen publicerad i finlandssvenska magasinet Ny Tid.

Brexodus: återtåget

Text: EMELIE HILL DITTMER

Jag färdas återigen i ett landskap som liknar mitt eget, ett land som jag trodde jag lämnat för gott. Allt är som det ska fast ändå inte.
Jag är hemma igen, i Sverige; jag är i Brexil.

Den 24 juni 2016: En ny dag gryr över ett självständigt Storbritannien, proklamerar Ukips partiledare Nigel Farage i ett segertal.

”Låt oss göra oss av med flaggan, nationalsången, Bryssel och allt annat som gått snett”, sa Farage till en jublande folkmassa.

Våga tro på att dagen gryr för ett självständigt Storbritannien. I dag tror jag att ärlighet, anständighet och en tro på att nationen kommer att vinna.

Klockan är 5, svensk tid, denna fredagsmorgon, då jag lyssnar till Farages tal till sina supportrar. Trots att det var ett par timmar kvar tills det slutgiltiga resultatet stod klart var det en man som kände segervittring, som jag bevittnade.

Denna natt hade varit lång, svettig. Förvisso var det en ovanligt het sommarnatt. Men min oro hade besannats. Jag hade gått och lagt mig med en kuslig magkänsla strax före midnatt, att jag skulle vakna till förändringens vindar.

Folkomröstningen i Storbritannien var snart också ett faktum: De brittiska väljarna hade röstat för ett utträde ur Europeiska unionen. 52 procent av de röstande hade kryssat för ett brittiskt EU-utträde.

Jag befann mig då i den lilla kuststaden Deal i grevskapet Kent, beläget på den engelska sydöstkusten, varifrån jag kan bevittna Dovers vita klippor. Där, på andra sidan vattnet, skymtar kontinenten och på klara dagar syns konturerna av franska Calais

Staden hade varit mitt hem de senaste tre åren; jag hade bytt Londonlivet mot småstadsliv, där jag var ”The only Swede in the village”. Under de senaste månaderna hade jag noterat hur den engelska flaggan, ett rött kors på vit bakgrund; det så kallade Sankt Georgskorset hade halats allt flitigare. Grannarnas fönsterrutor hade mer eller mindre tapetseras med Vote Leave-affischer. Stämningen inför folkomröstningen hade piskats upp successivt. Leave, Leave, Vote Leave. Plötsligt trummades detta budskap på mina gator och torg. Den andra sidan, Remain, hade färre representanter. Det var en underlig känsla som grep tag i mig. Känslorna hade manifesterat sig i någonting så stort att det var på gränsen till paranoia Jag kände mig plötslig stämplad. Som om det stod EU-immigrant stämplat i min panna. Vilka av mina vänner hade röstat leave? Ämnet hade blivit tabubelagt. Nevermind, let’s just get on with it, säger den engelska väninnan då ämnet kommer på tal. Jag möttes av engelsmännens sedvanliga ”Keep calm and carry on” attityd, fast denna gång kändes det mest olustigt, på gränsen till absurt.

Det England som jag förälskade mig i våren 2003 då jag anlänt som språkstudent i Devon bytte sakta skepnad inför mina ögon, och så även jag, givetvis..

Senare, denna ödesdigra dag, går jag märkligt nog på fest. Många är upprörda. Framförallt min polska väninna som berättar om hur några av hennes vänner som bor i närheten av ett polskt centrum i London blivit attackerade genom otrevliga vykortsförsändelser, som dessutom var laminerade, med hälsningen No more polish vermin - Inga fler polska skadedjur genom brevlådor och "Go Home" –graffiti. Själv hade hon blivit påhoppad av en mamma på skolgården samma eftermiddag. Hon hade frågat hennes om hon inte var glad ändå, att hon nu kunde få åka hem och lagt till frågeställningen; när avgår färjan?

Några dagar senare läser jag om hur en svensk mamma i Fulford. York i norra England, blivit påhoppad och uppmanats att resa tillbaka till sitt eget land när hon talar till sina barn på sitt modersmål några meter från det egna hemmet.

En flodvåg av rasistiska attacker och hatbrott har ökat kraftigt i Storbritannien efter omröstningen, så kallade Brexit Racism. Den brittiska polisen rapporterar om en 57 procentig ökning av självanmälda hatbrott via nätet dagarna efter omröstningen. Främst antimuslimska och antipolska hatbrott dominerar.

I sociala medier följer en flod av rapporter om hur ”remainers” mådde fysiskt dåligt, inte längre ville bo kvar i landet och planerade att säga upp bekantskapen med vänner och släktingar som hade röstat för att lämna EU.

De som var nöjda med valresultatet däremot – ”brexiteers” – berättade att de hade korkat upp champagnen, firade Storbritanniens nya självständighetsdag och att etablissemanget minsann hade fått vad de förtjänade.

Tiden som följer är underlig. Jag lämnar mina söner i skolan och min sexårige son gråter. Han vill inte släppa taget vid skolgrinden, inte korsa skolgården och därefter ta sig till sitt klassrum på egen hand. Jag ber lärarinnan som står vakt vid skolgrinden om tillåtelse att följa med honom till klassrummet. Hon markerar nu snabbt; ”You are in England now, Mrs Hill-Dittmer and this is our country and our rules”. Naturligtvis undrar jag om jag hörde fel. Min respons; jag vet mycket väl var i världen jag befinner mig, men vad har denna kommentar med saken att göra? Jag tar upp incidenten vid skolgrinden med rektorn men det hela faller platt. Därefter tystar skolstyrelsen ned händelsen, som jag vänder mig till därefter.

Obehaget inför att lämna och hämta mina barn i skolan växer.

Jag följer mina svenska medsystrars ansökningsprocesser om PR, Permanent Residency, en 85 sidor lång ansökningshandling. De har alla bott lika länge i Storbritannien som jag, det vill säga mer än tio år eller längre. De allra flesta får avslag. De har inte tillräckliga meriter eller har tjänat tillräckligt med pengar under sina så kallade qualifying years; (red. not "kvalificeringsår" är ett skatteår (april till april) under vilket du har betalat, och krediterats med tillräckliga nationella försäkringsbidrag (NIC) för att göra det året kvalificerat till en grundläggande statspension). Många av mina vänner har, liksom jag, konstnärliga yrken och driver frilansverksamhet. Där och då någonstans bestämmer jag mig för att på allvar vända blicken mot mitt hemland igen, att inte påbörja en egen ansökningsprocess. Beslutet är drivet av starka både känslor - frustration, sorg, ilska - och hårdpragmatism: samtidigt en övertygelse om att mina barns framtid är bättre, säkrare på kontinenten än i Storbritannien för alla möjliga orsaker.

Det är med en känsla av besvikelse och förvirring som jag befinner mig i detta händelseförlopp. Men mina vänskapsrelationer, familjeband är inte längre vad det har varit. Det var ett liv före och efter.

Svärfar som länge hållit i provocerande debatter om sin EU-fientlighet, kring middagsbordet, hade nu fått vatten på kvarn. En redan ansträngd relation går i bitar. Svärfars gode vän däremot, stödjer Best for Britain, en anti-Brexit rörelse, som kämpar för att hålla dörren öppen för EU-medlemskap. Jag ser en livslång vänskap som får fläckar, brännmärken, sår, också går skilda vägar.

Det är inte heller endast de europeiska medborgarna som flyr Storbritannien i vad som kallas Brexodus. Även Remain-Britter gör detsamma, och beskriver sig som en "Brexile". Sedan oktober 2016 visar statistik att många väljer Indien, Nepal, Australien, Frankrike, Israel och delar av Sydamerika framför Storbritannien. Och med samma känsla som EU-medborgare förklarar de varför de lämnar Storbritannien;

”Resultatet av EU: s folkomröstning var en stor chock, som en förlust.”

"Över natten kände det mig som om landet hade återvänt till den mörka tiden av okunnighet och hat ... Jag tänkte på att stanna och försökte slåss mot detta tidvatten, men till sist kändes det för överväldigande."

Enligt Office for National Statistics lämnade 117 000 EU-medborgare Storbritannien under 2016 - folkomröstningsåret - en ökning med 36 procent år 2015. En nyligen genomförd Deloitte-rapport visar också att 47% av de högkvalificerade EU-arbetarna i Storbritannien övervägde att lämna under de kommande fem åren på grund av osäkra utsikter när deras adopterade land Storbritannien officiellt lämnar unionen.

Konstaterandet; Jag är alltså en av dessa EU-immigranter som packade min väska och for hem – efter en drygt fjorton år lång förälskelse med Storbritannien. Jag gör det tillsammans med mina barn födda i Storbritannien, nio respektive sex år gamla.

Samtidigt pågår Remain- kampanjer där man menar att det trots allt finns en chans att stoppa Brexit – om vi arbetar tillsammans.

Jag följer brittiska nyheter ifrån Sverige , läser om investment-bankiren och filantropen Gina Miller, som leder den rättsliga kampen Best for Britain. Nu har Storbritanniens högsta domstol inlett förhandlingarna för att reda ut om regeringen på egen hand kan inleda processen om ett utträde. Anhängarna har hittills skänkt 300 000 pund för att stödja den rättsliga processen.
I The Guardian berättar även Miller att målet har förändrat hennes liv till det sämre. Hon drar sig för att lämna hemmet och törs inte längre åka kollektivt. Miller säger att brittisk media ”uppmanat till våld” mot henne. Hon uppger också att domarna i högsta domstolen har ”baktalats” av medierna.

Maj 2017: Jag närmar mig min avfärd mot Norden. Innan dess vill jag bevittna väggmålningen av den hemlighetsfulle graffitimålaren Banksy, som uppvisar en metallarbetare som hamrar bort på en av stjärnorna på EU-flaggan; stjärnor som står för ”enhet, solidaritet och harmoni bland Europas folk". Ett konstverk på Castle Amusements-byggnaden nära färjeterminalen i Dover, grannstad till Deal, som förbinder Storbritannien med fastlandet. Detta är den kontroversielle gatukonstnärens kraftfulla kommentar vad gällde EU-omröstningen, en summering av den tid som sedan följde med ökade spänningar. Den krackelerande relationen mellan Storbritannien och EU förevigad.

Fortfararande vet ingen exakt vad som kommer hända eller hur det kommer att bli. Allt jag vet är att Brexitbollen rullar i full fart och att jag är i Brexil, jag packar upp mina resväskor och finner ett fotoalbum från 2003, däribland en bild på mig som jag länge sökt efter; där sitter jag, i ett klassrum i Devon. En 23-årig språkstudent förevigad och nyförälskad i det tillåtande, öppna och internationella Storbritannien.