Recension: Fredrik Virtanen - "Utan nåd"

Ingen klarade sig ur metoo med hedern i behåll. Minst av alla jag.

Mycket av historien kring Fredrik Virtanens historik är intressant och skrämmande.

Han har blivit uthängd av olika tidningar utan att ha blivit dömd; förundersökningen lades ned, och Virtanen är inte friad (trots att han har hävdat det). I sin bok citerar Virtanen personer som journalisten Dick Sundevall och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som anser att media begått fundamentala fel i uthängningarna.

I den här boken faller Virtanen, mot repen i sitt eget sinnes boxningsring, ofta tillbaka på "det var jag då, då jag var ett as".

I den här boken framställer han sig gärna och ofta som ett offer genom att beskriva hur han blir bemött och attackerad.

Följande citat är från Howard Zinn och Ray Suarez "Truth Has a Power of Its Own: Conversations about A People’s History", där Zinn börjar med att prata om Christofer Columbus:

Yes, you can humanize him. You can tell as much as you can about what he did that was positive or what his good personal qualities were, but in the end, if a person has committed atrocities, you make a judgment about that. The result is not simply “on the one hand, but on the other hand.” It’s not an equalization of the moral judgement—that is, if you have a moral approach to history. If you don’t believe in simply laying out history like a telephone book, if you believe that moral judgements should determine your approach to history, then I think you have to make decisions.

You can tell the story of Theodore Roosevelt as a complicated story. You acknowledge there are remarkable things about him, and you can say, yes, he was a great lover of nature. He overcame enormous physical handicaps, and in fact, as president, he put in certain reforms. But on the other hand, there is Roosevelt the lover of war. There is Roosevelt the imperialist. There is Theodore Roosevelt the racist. There is the Roosevelt who commends a general for committing a massacre in the Philippines.

You could say the good things about Theodore Roosevelt, but in the end, if your concerns are human concerns, then you have to make a decision about what else you tell. In a certain sense, you are filling in the picture. You are more truthful. You’re not leaving things out, but you’re putting things in that have been left out—things that are very, very important.

Med andra ord är det viktigt att se en människas hela bild för att kunna moralisera kring den; givetvis går det att på olika sätt också att diskutera vad en människas hela bild är.

I boken, som mestadels handlar om a) Virtanens påstådda våldtäkt av "Instagramkändisen", b) Virtanens beskrivning av "sitt forna jag" och c) indirekt hur hans familj påverkas av a) och den mediestorm som fortsatt. Från boken:

Förhöret med Instagramkändisen pågår sedan i ytterligare nästan lika många sidor och rör många olika saker, men detta var hennes redogörelse för själva natten. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den utsagan. Men vad skulle det spela för roll? Det finns inget jag kan säga. Det finns bara ord mot ord och efterhandskonstruktioner.

Under förhöret:

Virtanen: Eh, alltså misstan … vad, kom …konkret vad har hänt alltså jag, ho …ja hon har ju bloggat och hängt ut mig som våldtäktsman och så under flera års tid men jag har inte förstått vad det är som har hänt … vad, vad är, vad är det, vad har jag gjort?

Vissa stycken i boken framstår som mer underliga, exempelvis:

En lustig ironi är att under tiden jag knarkade åkte jag aldrig dit, otroligt nog. Det var antagligen nära många gånger. Jag gjorde ingen hemlighet av att jag ägnade mig åt droger, även om jag inte heller skrev det rakt ut. Det var inget konstigt då och det är inget konstigt i samma miljöer idag. Däremot, när jag slutat och sällan ens gick på krogen, den 9 januari 2008, bad två civilpoliser på Spy Bar mig att kissa i en kopp. Det var efter den svenska Grammisgalan och en rockartist hade bjudit på kokain och jag hade tackat ja. Jag erkände på plats och fick ett bötesföreläggande på ett par tusen kronor.

Att ta kokain är att knarka. Att bli tagen av polis är att åka dit. Att emotsäga sig själv i ett enda textstycke får mig att undra över Virtanens förmåga att se sig själv i spegeln.

Andra underliga saker förekommer i boken. I ett ställe skriver han detta:

Jag var patriarkatet. Jag var patriarkatet som jag avskydde.

Det låter nästan insiktsfullt. Kort därefter står följande stycke:

Jag spelar Joni Mitchells A case of you när en ovanligt attraktiv kvinna som ser dyr ut kommer fram.

Snacka om att objektifiera kvinnan, och märk väl att han:

1. påpekar att han var och inte är patriarkatet
2. i nutid objektifierar en kvinna

Han skriver då och då, på olika sätt, om hur han "varit ett as", men borde kanske ha skrivit "betett mig som ett as", eftersom jag tycker att några av hans mindre bra beteenden återkommer. Jag menar, det är ju inte som att någon människa kan säga "nu slutade jag vara ett as" på samma sätt som en kan säga "i dag slutade jag röka".

Ingen stöttar mig. Bara tyst. Ringer Leif GW Persson, han är sur för att jag lagt ut en bild från Operabaren på min privata Facebook. Någon vän har tydligen skärmdumpat och spritt den vidare vilket fått feministiska bloggare att hoppa på Leif. – Förlåt, det var för mammas skull. Hon trodde att ingen ville ha med mig att göra och så är det ju. Dessutom var jag inte särskilt nykter efter vår träff, säger jag och ber om ursäkt flera gånger. Leif säger att jaja, nu är det bra och vi lägger på.

Att Virtanen använder termen "feministiska bloggare" är i sammanhanget både oförklarligt och sjukt med tanke på vad det mesta av den här boken handlar om. Som om de som står för jämställdhet och dessutom bloggar - vilket är vad "feministiska bloggare" betyder - skulle "hoppa på" en individ för att den umgås med Virtanen. Kallar han SD-troll för "frihetsälskande individer"?

Att han därefter, som svar under en intervju, säger "Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet." känns underligt, särskilt med tanke på föregående stycke.

Det flashar i telefonen. Det är från Svenska Dagbladet. “12 kvinnor anklagar Virtanen för sextrakasserier och övergrepp”. Bilen har just stannat utanför hotellet. Jag säger åt min fru att ta med barnen och checka in så ska jag läsa en grej. Jag ser att en av artikelförfattarna är Jenny Nordberg, högerkrönikör och en av de otrevligaste kollegor jag träffat. Vi sågs någon gång på krogen i New York för åratal sedan, kanske 2004, förutom för något år sedan när jag var programledare för Aftonbladets morgon-tv och intervjuade henne.

På sitt Twitterkonto har hon påstått att jag kallat henne hora, antagligen bör det ha varit i New York. Det tror jag inte stämmer. Jag minns att jag kallade henne idiot men vad vet man. Kanske sa jag så, kanske har hon kryddat sitt minne för att passa bättre in i rådande story för att får fler digitala applåder.

Även om det kan kännas uppfriskande att se någon tänker på huruvida de har sagt eller inte sagt något, är det mindre lustigt att personen, i samma stycke, glida över i att diskreditera någon. Särskilt när mycket av boken handlar om felen som andra begår då de diskrediterar Virtanen.

Jag ser att Aftonbladets gamle chefredaktör Anders Gerdin även här uttalar sig om mig. “Han berättade bland annat hur det var att ligga med kvinnor när han var påtänd. Han var ute mycket i nöjeslivet, både privat och i yrkeslivet.” Det är sant, Anders Gerdin var väldigt nyfiken på mitt sexliv och då svarade jag. Jag tänker att han måste blivit senil som golar ut en före detta medarbetare. Jag blir tom, förbryllad och rasande när jag läser artikeln igen. Jag tänker att vilket as den här personen är. Alldeles tydligt ett as.

Om en före detta vän:

Nu har han kontaktat 2Secure och berättat att jag lurat i honom ett ecstasypiller genom att säga att det var en vitamintablett. Kan det vara sant? Det kan det. Vi gjorde mycket dumheter ihop i början av 2000-talet. Däremot brukade jag sällan ta E, men, tja, det kan ha hänt. Värre skit kan ha hänt. Jag sa till de före detta poliserna att jag inte kan förneka gärningen men att jag inte minns och berättar att det gör nog inte han heller, med tanke på all alkohol och marijuana. Men ecstasy är hans minnesbild. Det förklarar varför han inte hört av sig på åratal. Vilken tönt. Vilken supertönt. Att komma dragande med en fyllekväll långt över ett decennium senare för att kunna bidra till mitt förfall. Undrar varför han hatar mig så. Kan det vara en AA-grej? Har han blivit den där moralistiska nykteristtypen som vissa blir? Snubben som brukade sparka folk som låg ner i magen och är skyldig mig över tiotusen kronor.

Virtanen skriver alltså om det han själv väljer att yppa, men då någon annan berättar vad som Virtanen själv beskriver som möjligtvis sant, då är de "as" och "supertöntar".

Det kanske låter petigt, men att hävda att ett yttrande som "tja, det kan ha hänt" också skulle "bidra till [Virtanens] förfall" är väldigt konstigt. Ett förfall är "fort­skridande stark försämring av kvalitet". Vilken kvalitet då?

Moraliskt tycker jag att det är vidrigt att Virtanen blir attackerad av media på alla möjliga sätt innan han slutligen inte blev dömd för våldtäkten han påstås ha begått. Jag tycker heller inte att det är rätt att han blev uthängd med namn på andra medier heller, inklusive instagram, twitter och facebook. Vår rättsstat får och kan inte fungera på ett sätt som gör att vi lika gärna kan godkänna Soldiers of Odin och liknande medborgargarden i stället för våra domstolar.

Å andra sidan måste personer i bland exponeras. Virtanen var själv väldigt rask med att exponera de han tyckte betedde sig bra och dåligt i Aftonbladet, där han ofta skrev moraliserande krönikor.

Virtanen har hävdat att han är emot "påståenden om godhet eller ens godhetssignalering för egen del", men skriver samtidigt om de goda saker han gör, indirekt eller direkt.

Virtanen anger att "det sämsta som [SvD] någonsin har publicerat" är vad de skrivit om honom.

Jag kan inte skriva sanningen. Jag kasserar sanningen. Sparar den i slasken. Haveristdokumentet. Namn, tidpunkter, svek, oförrätter, textmeddelanden, lögner, sanningar. Jag kan inte skriva den historien. Jag kan inte skriva en stark historia. Jag kan inte hämnas. Ingen stark historia. Ingen hämnd.

Samtidigt som Virtanen säger att sanningen är allt han vill ha från tidningar, säger han att han kasserar den och inte kan hämnas.

Den 18 april inleder kroppsaktivisten och medieprofilen Lady Dahmer en kampanj. Artistnamnet har hon hämtat från den amerikanska seriemördaren Jeffrey Dahmer och hon beskriver sig som “en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet”. Hon har skrivit krönikor för Metro, Amelia, ETC och 2012 utnämndes hon till “Årets provokatörmama” av damtidningen Mama. Hon är en inflytelserik röst snarare inom radikalfeminismen än inom instagramfeminismen.

Jag har svårt att förstå varför Virtanen vill påpeka varifrån Lady Dahmer tagit sin pseudonym. Jag förstår heller inte vad han menar med "radikalfeminismen" och "instagramfeminismen", med tanke på hur han tidigare använt termen "feministiska bloggare". Det känns tydligt för mig att han använder "feminism" som ett föraktfullt ord, vilket det såklart inte är.

Virtanen problematiserar inte frågor som bland andra "Instagramkändisen" fick när SVT:s "Uppdrag granskning" valde att göra sitt extremt kritiserade reportage om våldtäktsanklagelserna. En av frågorna som vissa personer fick var "Tänkte du på konsekvenserna för honom och hans familj?"

Virtanen gör intryck av att vara en väldigt labil person som ena sekunden räknar upp exakt antal likes och retweets, och nästa sekund skriver detta:

Likes och hjärtan uppkommer sekundsnabbt och glöms troligen bort i nästa sekund. Det är mycket sannolikt att inte ens luttrade DN- och public service-journalister funderar på vad som händer utan reagerar med magen på ett sentimentalt slipat inlägg från en skicklig kommunikatör. Gud ska veta att det hänt mig.

Han detaljerar exakt vilka som trycker like på olika nätkommentarer, men påpekar inte hur pendeln kan gå åt det andra hållet.

---

Till sist minns jag den här boken som ett väldigt gytter av motstridiga känslor som Virtanen skapat, både om "det as" han "varit" och det icke-as som han implicerar att han i dag är. Alla människor innehåller motsättningar, men att tro att en kommer undan att dömas enligt sina egna regler är dumt.

Som Rebecca Solnit säger i sin kommande bok "Whose Story Is This?: Old Conflicts, New Chapters":

Imagine that we were, decades ago, a society that listened to women, and that the careers of Harvey Weinstein, James Toback, Bill Cosby, Les Moonves, Roger Ailes, Bill O’Reilly, Charlie Rose, Matt Lauer, Louis C. K., and so many others had been stopped in their tracks.

Hundreds of lives would be better, but also the very news and entertainment world we live in might be different, and better. Jill Filipovic noted, in 2017, “Many of the male journalists who stand accused of sexual harassment were on the forefront of covering the presidential race between Hillary Clinton and Donald Trump.”

She notes that “these particular men hold deep biases against women who seek power instead of sticking to acquiescent sex-object status” and speculates on how it influenced the election.

---

Martin Wicklin intervjuade Fredrik Virtanen i "Söndagsintervjun" i maj 2019. Efter 20 minuter börjar Wicklin fråga Virtanen om den påstådda våldtäkt som den här boken delvis handlar om.

Wicklin frågar Virtanen om han kan vara säker på att han inte våldtagit "Instagramkändisen" eftersom Virtanen påstår att han inte minns något av kvällen.

Jag tänker på detta i Virtanens bok, vilket jag citerade mer i sitt sammanhang tidigare i den här recensionen:

Nu har han kontaktat 2Secure och berättat att jag lurat i honom ett ecstasypiller genom att säga att det var en vitamintablett. Kan det vara sant? Det kan det.

Virtanen svarar som följer på Wicklins fråga:

—Vad som inte kan ha hänt är att jag skulle ha lagt någonting i någon drink. Det är det sjukaste med de här anklagelserna. Jag vet inte ens hur man gör.

---

Posted from my blog with SteemPress : https://niklasblog.com/?p=23509

---