Ligger och drar i banan för crawl i bassängen och det händer liksom inte så mycket. Så tankarna går sin egen väg och jag bestämmer mig för att berätta.
Jag har hela bassängen för mig själv. Spegelblank låg den där och väntade.
Jag tillhör inte en utsatt grupp. Ungefär som att jag inte tror på gud. Den vissnade fantomen kan gå och dra något gammalt över sig.
Däremot är jag född 1939 och tillhör en exklusiv skara som kom hit före alla boomers. Det enda problemet med det är att som 80-åring får man lätt ont i knäna och det har jag. Promenera är inte min grej. Simma däremot. Självlärd crawl på Centan där jag och mina kompisar hängde på 40-talet. Där renade man vattnet med ozon, vilket gjorde att man hade ont i lungorna av ozongasen efteråt. Nuförtiden har Centralbadet klor men den bassäng ni ser på bilden har saltvatten. En av få i Sverige.
Har lite svårt att hetsa upp mig inför det vansinne som brutit ut i världen. WTF! Sverige är jämförelsevis sansat, men jag köper inte den gängse beskrivningen ändå. 70 plussare är boomers, utom som sagt några få. De växte upp på 50-talet då alla drömde om den tid som skulle komma. Och jäklar vad den tiden kom. En orgiastisk långdragen explosion av ständigt ökande konsumtion. Vi som tillhör den sk Silent Generation har kriget och knappheten i märgen. Det har man med sig sen. En del av oss blev förtrollade av glansen i utvecklingen, men långtifrån alla.
Före simningen hade jag varit nere på båtuppläggningsplatsen för att tvätta och spola av utsidan.
Grannbåtens ägare var där i Vega-mössa med grönärgat märke i skärmen. När han hörde vad jag skulle göra gick han till närmaste vattenpost och konstaterade att vattnet inte fanns där. Nehä, då var det bara göra något annat.
Liksom jag, är ägaren av segelyachten "Vennen", ett utdöende släkte - seglare av annat än lyxbåtar i miljonklassen. Jag frågade vad han skulle göra för jobb. Jo, det var att måla snobbrännan, vattenlinjen mellan botten och båtsidan. Resten fick vara. Bottenfärgen gick på andra året, sa han. Man lär sig att prioritera med åren. Vem fan bryr sig om bottenfärg när man kränger iväg på fjärdarna?
En halvtimme i bassängen är vad det ska bli. Under andra halvan började jag laga mat i tankarna. Hade förberett med sillfiléer på alufolie med skinnsidan uppåt. Bägge sidorna ströade, salt, peppar, mortlad rosmarin och citronsaft. Till det risnudlar, wakametångsallad, tunnskivat äpple, vitkål, surkål och gul paprika.
Stapplar, som en äkta åldring mot bilen på ben som hugger till vid varje steg. Alltid lika skönt att sätta sig bakom ratten. Ugnen på grillmax så fort jag kommit innanför dörren. 10 minuter senare är det serverat.
Radion mal på om de senaste påbuden från myndigheterna. Konjunkturinstitutet tycker "det är svårt" att sia om framtiden och jag brister ut i ett tyst gapskratt. Medieflugorna surrar vilt kring den ännu varma, men döda kropp som är den värld vi trodde var verklig.
Vi kommer förstås klara det här bra och så småningom vakna upp till det nya som bryter in.